.
Jag saknar oss, så jävla mycket. Men hur mycket vi än kämpar så känns det som om att det aldrig kommer bli som tidigare. Göteborg, kommer du ihåg? Vid kämpetorp med våra blåa klubbor? Alla gånger du mobbade mig när jag inte vågade hoppa från 5an? (:P) När vi sjöng & gick där på ullared. Haha, jag skrattar när jag tänker på oss. Men nu. När jag tänker på oss nu, då skrattar jag inte. Det känns dött och inte samma gnista. Men tro mig, jag vill, jag vill så jävla mycket. Vi båda har förändrats på våra sätt. Fått nya kompisar på olika håll. Men vi har lovat att alltid hålla ihop. Det gäller bara att vi kämpar för det, och ser till att vi får till det igen. För det som vi hade, är svårt att få, för vårat är speciellt. Vårat är underbart. Men kommer det bli som förr?
Kommentarer
Trackback
